FAN!

Det här är fan inte ok, jag sitter ensam på julafton.. det har aldrig hänt förut, jag har nattat bebis och sambon är som sagt och dricker.. fantastisk julafton, att han inte ens tar hänsyn till sin familj, att ens för vår skull komma hem, det finns fler dagar på året att dricka.. ok, man måste inte göra julafton till världens grej, men nu är det så att julafton faktiskt är the shit, jag har alltid tyckt så. Ok, jag kan låta bli att känna att han måste vara här för att julafton ska vara bra, men det är faktiskt min sambo, min parter, far till mitt barn, så för mig är det viktigt, det är sjukt viktigt.
Fan, jag är skitarg, eller näe, det är jag inte, det känns så en snabbis när jag tänker på det, men det går direkt över till besvikelse och saknad, ledsamhet över att han förstör. Han förstör min jul, han har förstört en jul i mitt liv, - 2009. Jag litar inte på honom, det blir alltid något skit som ska hända, alltid ska han bete sig som ett litet as mot mig.. visst, vår dotter kommer inte komma ihåg ett smack av alla dessa gånger under tiden hon är så här liten, men det kommer ju fortsätta, det här är inte ett beteende han har som är uttänkt just för de unga åren i vår dotters liv, hade det varit det hade det varit sorligt på sitt sätt..

Jultomen kommer med sprit till familjerna..

julafton.. den har varit mysig till en början.
Jag har bastat med min lilla familj bakat pepparkakor har vi tom hunnit med.
Mina föräldrar kom och därefter även min bror.
Sambon skulle iväg och fira med sin familj en sväng för att komma hem till 18 igen, kl är nu tio i nio.. well, vad kunde jag förvänta mig.. men besviken är jag, vi skulle fira lite jul tillsammans när han kom hem, men det sket sig givetvis, konstigt nog är jag inte ens förvånad. Han lyckas alltid göra mig besviken, är jag krävande, det kan man alltid fråga sig, eller så kanske man kan förvänta sig att om vi bestämmer något på julafton så bör han kunna ta sin åtaganden som sambo och pappa, men icke, han sitter väl och dricker, då är alkoholen det centrala i hans liv, fantastiskt att det är så, när man vet att det är så, borde man inte lämna skeppet, det är inte nyttigt att en småbarnsfar hellre sitter och super på julafton, än att få tillbringa den tillsammans med sin dotter och partner.. alla har vi väl olika uppfattning om vad som är viktigt i livet, jag skulle bara önska att min sambo skulle prioritera oss före alkoholen.. Av att skriva ner det här blir det mer verkligt och kanske borde jag göra något åt saken innan det gått för långt, att vår dotter börjar förstå mer, att pappa är konstig, luktar konstigt, jag vill inte ha ett barn som av och till känner sig otrygg vid högtider som ska firas. Det har blivit så svenskt att supa till när tillfälle ges, det har blivit legitimt på något vis, de som råkar illa ut är barnen, men jag kommer inte låta detta påverka mitt barn, aldrig någonsin, sen kan hans familj säga vad de vill, men mitt barn hänger inte på deras tillställningar med massa alkohol

Aftonbladets läsare är idioter!

Uppdateringen i min lilla dagboksblogg är inte av det bästa slag, tur är väl då att ingen förutom jag själv läser den.
Måste bara ventilera min vrede gentemot inbicilla människor som tror att klimathotet ska vara något skämt.. enligt Aftonbladets omröstning så är över 50% av rösterna ett JA för "tror du att klimathotet är överdrivet", nej, det är inte ett direktcitat, orkar inte kolla vad den faktiska meningsbyggnaden var, men i vilket fall, hur fan kan man tro att med det vi gör mot naturen och vår faktiska miljö ska vara oskadligt, om det skulle vara av överdrift så skulle det kanske öppna ögonen för någon människa, men inte ens det kan det göra, när över hälften av oss i Sverige tror att det bara är BS.. jäkla idioter!

Jobb och bråk

Idag har det bråkats, sådär så att det gått överstyr. Nu är jag mest trött i kroppen, jag fick ett sms vid middagstid idag med en ursäkt, jag vet inte om jag ens bryr mig om en ursäkt, eller jo, innerst inne gör jag det, men i det stora hela vet jag inte om en ursäkt spelar någon större roll.. ite just nu i alla fall. Jag är matt i kroppen, min bebis sover inte bra på nätterna, vilket resulterar i att jag inte heller sover. Jag är med andra ord helt färdig.
Jag börjar dessutom att jobba på måndag, det kommer bli galet mycket på en gång, jag vet inte hur allt ska fungera, men vi får försöka lösa det, med vi menar jag mig själv, det är självklart jag som måste se till att pyssla ihop allt.. men jag är glad över att jobba lite på riktigt ett tag.

Jag tillägnar detta liv till..

min lilla familj ligger och sover, snart ska även jag gosa ner mig hos dem.
Det är fantastisk med kärlek som är villkorslös. Jag får däremot dåligt samvete för allt, jag vet att jag inte är en dålig mamma, men det dåliga samvetet kryper sig på och klänger sig fast i huvudet, om jag tex jobbar och hon leker för sig själv med sina leksaker, att jag borde kanske lekt med henne istället, det går ingen nöd på henne att underhålla sig själv och att inte ha min fulla uppmärksamhet hela tiden. Ändå kan man känna sig lite kass och det liksom suger till i magen för att man borde göra bättre.
Jag tror att det mest grundar sig i min ångest över livet och döden, tänk om hon skulle dö ifrån mig, skulle jag inte ångra att jag jobbat när jag kunnat leka med henne.. så jäkla löjligt att jag inte kan släppa mina skittankar. Jag är paranoid på något sätt, jag känner mig förföljd av olycka som inte finns, men jag tänker på den, olyckan kan vara framme när som helst, alla gånger går den inte att hejda.
Nä, nu lägger jag ner skittankarna för ikväll i alla fall, ska ligga och lyssna på min lilla tjejs små lugna andetag och lukta henne i håret, det är livet, att få vara nära sitt barn.
Jag älskar dig lilla tulta, mitt liv tillägnas dig.

Sverige stavar som en kratta

I mitt jobb stöter jag på väldigt många bloggar, tusentals bloggar. Något som jag lagt märke till är att det svenska språket är rent ut sagt kasst. Visst, slarvfel kan förekomma, det är alltså inte det jag menar. Svenska språket hos befolkningen här i Sverige är under all kritik, eller så är det bara så att majoriteten av bloggarna just tillhör den gruppen, att det faktiskt finns folk i detta land som varit med på Svenskalektionerna och behärskar språket, men dessa figurerar inte på allmänna bloggar, jag hoppas verkligen att det finns en klick som bara inte ger sig till känna via bloggar.
Sverige är annars påväg åt helt fel håll..

hej och hej då

Jag har nog för tillfället gått in i väggen.
Jag åkte inte till kontoret idag, försökte sova istället, misslyckades med det.
Så inget jobb och ingen sova, kände stress över att jag inte skulle hinna sova något innan jag skulle hämta min lilla tjej från dagis, veta att man måste leka och vara på alerten resten av dagen. Det känns som att jag haft tuggummi kleggat innanför ögonlocken idag, bokstavligen.
Lillplutt sover inte bra på nätterna just nu, vilket medför en automatisk sömnbrist, den färgar mina dagar ganska ordentligt.
Jag har ingen lust att jobba vidare med företaget, allt känns lågt idag, jag brukar inte låta negativa känslor ta över, men just nu har jag ingen ork att säga mot, negativiteten sköljer över mig och jag får inte ens en kallsup, jag guppar med som om jag vore van simmare i dessa vatten, kanske är jag det, men det har i sådana fall varit för längesen, men det kanske är som med att lära sig cykla, har man väl lärt sig så sitter det.
Jag har ingen lust, tack och adjö

Mitt barn gillar oss och vi gillar henne

Jag är en dålig bloggare, tur att man endast bloggar för sig själv, till sig själv.

Mina inlägg är långt ifrån intressanta, i alla fall för någon annan att ta del av.

Varje dag är fortfarande ett mirakel, att få ta del av mitt barns liv är så ofantligt stort, mitt hjärta brister varje dag, att man kunde bli så annorlunda av att skaffa barn kunde jag nog innan inte förstå var möjligt.
Jag tycker det är skönt med barnvakt ibland, men det är med vemod jag lämnar bort henne, jag är rädd att jag missar hennes stunder på jorden, mina dagar med henne, alla är räknade, jag sörjer redan dagen jag lämnar denna jord, jag kommer inte få ha henne hos mig, se henne, prata med henne, inget, alls kommer försvinna en dag, jag blir så olycklig i hela kroppen, jag har nog grämt mig över det här tidigare här, men det är verkligen så jag känner, tur att man inte tänker på det varje dag, då hade jag nog inte fungerat som en vanlig människa alls.
Det är fantastiskt att välsignas med ett barn, att få känna och uppleva så starka känslor. Jag vet, det låter skittöntigt, men det är sanning, min sanning.

För varje dag så utvecklas hon, min lilla tjej och jag får se på, vara med, hjälpa henne, finns hos henne. Hon kommer växa och en dag bli en egen, självständig individ, jag kommer inte behövas, jag kan inte ens förstå hur man ska tampas med en sådan känsla.
Eller under skolåren, jag vill kunna skydda henne från allt ont, hur gör man det när man inte är medveten om allt som sker i hennes liv, tänk om hon vänder sig från oss, att hon inte berättar vad som händer, hur ska man tackla det, jag är så rädd för att göra fel.
Jag vill ha facit i hand, veta redan nu hur jag gör för att uppfostra mitt barn på rätt sätt, får henne trygg, självsäker och att hon ska älska sig själv för att hon är en fantastisk människa.

Mitt lilla barn och jag.. hon är mitt allt, hela min tillvaro kretsar kring henne, jag vet inte om alla är så, men jag är så, jag skaffade inte barn för att det är något man gör i livet, hon är mitt allt.

Sen till en liten vardagsnotering, hon har blivit pappig nu, äntligen, hon är både mammig och pappig, hon pratar om pappa hela dagarna, kramar honom på morgonen innan han går, hon pratar med honom i telefon (telefon är vilken leksak som helst), hon blir helt galen när jag pratar i telefon och pekar, pekar på telefonen och säger pappa, pappa, pappa. Det är underbart att hon tagit sig till sin far, han har känt sig så utanför, han dög aldrig förut, men nu börjar han få känna det som jag känt sålänge nu, han kommer in i vår lilla familj på riktigt, nu börjar det.

bebis

Nu vaknade min bebis, jag som tänkt skriva lite om bröllopet, men det får bli en annan dag.

Bröllop

Idag ringer bröllopsklockorna ute på Lidingö, en av mina vänner ska gifta sig och jag kommer gråta massor, jag är så blödig och vigseln kommer vara väldigt personlig med massa musik och sång. Jag som hade gett upp tankar om eventuellt giftermål har börjat snegla åt det hållet igen, min man har även han blivit lite sugen, han erkänner det inte direkt, rädd för att vara omanlig kanske..

Det svåraste med ett bröllop måste vara gästlistan, eller allt beror väl på vilken ekonomisk sits man sitter i, men oftast så har folk en budget som de måste hålla sig inom, vilket gör att gästlistan inte kan svävas ut hur som helst. Undra om man ska börja se om giftermål skulle kunna vara aktuellt om ett år kanske, men det skulle i och för sig betyda att jag måste ta tag i min "mammaövervikt", den har hängt med ett tag nu, men jag har satt igång med dans nu så kanske är det inget omöjligt mål.

Ner i djupet

Jag är kär i mitt barn, hon är ett mirakel och jag kan inte förstå hur jag ska kunna ha henne i mitt liv endast så länge jag lever, våra liv är så korta, jag vill aldrig behöva vara i från henne, inte ens döden vill jag ska kunna skilja oss åt, jag blir olycklig i hela själen av tanken att jag någon gång måste lämna henne. Det är fantastiskt att ha ett barn, kärleken är så stor och obeskrivlig, men just av den anledningen så vill jag kunna älska henne i all evighet, hur ska man kunna lämna sitt barn för att aldrig ses mer, vad är då meningen med livet och kärleken, med alla känslor som man känner.

Schack is the shit

Jag har börjat spela schack igen, det är verkligen avslappning, hjärnan fokuserar bara på spelet, allt annat försvinner verkligen ur systemet för stunden. Det var längesen jag lärde mig spela det, jag var kanske 3-4 år, mormors man satt i finrummet med mig och visade hur det skulle gå till, så spelreglerna har jag haft med mig länge, men det är öppningen som avgör, öppningar lärde jag mig inte förrän jag var runt 20, hade kanske inte haft något större intresse för schack, förutom att man kanske spelat det någon gång, men nu så kommer allt tillbaka, sådär 10 år senare igen, datorn blir verkligen min fiende, men han börjar bli lam, mattade 3 gånger inom loppet av tio minuter..

Vuxenord och hemsökning

Nu försöker jag komma in i arbetslivet på riktigt, det går hand i hand med dagisbaciller dock, vilket gör att man är lite halvsjuk hela tiden.
Det känns nästan lite overkligt att sitta på möten och vara vuxen och ta till ord man knappt använt sedan bebis föddes.
Underbart är det faktiskt att få göra lite nytta utanför hemmets väggar.

Idag hade dessutom lillplutt fotografering på dagis och jag är så nyfiken på resultatet, mysigt med förstagångengrejerna som hela tiden kommer upp överallt, nu börjar hon ju bli ett barn som aktiveras och då händer det så mycket nytt hela tiden.

Vi måste flytta större också, men att hitta ett hem som bara känns rätt är inte det lättaste..

Hemmafru idag

Jag har varit på kontoret både måndag och tisdag, men vilken hosta jag fick igår, kanske svininfluensan som smyger sig på.
Jag har i vilket fall tagit tag i vårat kaos här hemma och faktiskt kommit en bit på vägen, så snart ska jag hämta min lilla tulta från dagis och leka lite med henne, sen blir det middagshandlande och fortsatt lekstund, jag gillar min bebis och min man, vi har hittat tillbaka till allt vad det faktiskt handlar om att vara en familj, det är underbart.

Jag missade däremot ett intressant möte idag, det känns lite ruttet, men man kan inte få allt här i livet.. eller jag orkar inte få allt här i livet.. jag hade kunnat ta mig till kontoret, men natten var inte kul, bebis vaknade vid halv tre, så jag hade inget val än att vara uppe och försökte jag få henne att somna så väckte min hosta henne sen, underbart

Jobb och dagis

Jag är så glad över att hösten är här, jag struntar i alla sollapare som vill ha sommaren här året runt. Jag längtar efter julen, jättemycket. Men först vill jag ha lite höst, massa mössor, vantar och halsdukar.
Snart ska jag börja göra i ordning mig och bebis för avfärd, kl 9 ska hon vara på dagis och därefter ska jag till kontoret, eftersom bebis går halvtid på dagis så hinner jag bara med ca 4 timmar på kontoret, jag bor ca 5 minuter från Slussen och kontoret ligger vid Stureplan, från Slussen tar det kanske 10 min till kontoret.
Kl är snart 10 över 8, så nu måste vi nog sätta igång dagen.

Jag gillar honom

Jag längar efter min man, han är på bröllop, ett bröllop som jag inte orkade följa med på, mådde inte direkt bra om vi uttrycker oss så.
I vilket fall har vi verkligen fått till en nytändning såhär efter alla kriser som vi haft senaste tiden, det känns så underbart, jag vill bara vara i hans armar och känna trygghet.
Kom hem älskade du så jag får känna mig hel.

Nu är det bra

Något har hänt på riktigt, kanske en liten fe som med sitt trollspö sprinklat ner lite kärleksdamm på oss, eller så är det så enkelt som att jag sov borta med vår bebis för att visa att jag faktiskt kan lämna honom om inte vi löser våra problem.
Vi har hittat tillbaka till de personer som vi en gång var, de personer som en gång blev kära i varandra.
Nu är jag lycklig med min familj och jag är tacksam, jag tänker vara tacksam för allt positivt som finns i mitt liv, det känns automatiskt lite bättre då.

Mitt älskade lilla barn har dessutom börjat gå, hon har tagit några steg här och där innan, men igår släppte det, hon går, hon går omkring och skrattar, helt fantastiskt att se sitt barn utvecklas, givetvis med en gnutta vemod i hjärtat, hon blir faktiskt stor tjej, inte längre min lilla bebis.

Sova borde inte vara så svårt

Jag vill jobba, så smittas man av dagisbaciller, lilltjejen blev givetvis sjuk och därefter jag, nu är det tisdag och jag sitter fortfarande hemma istället för på kontoret, känns helt klart trist.
Men då hinner jag tvätta några maskiner och vila lite kanske, så sneglas det givetvis på Days of our lives., hur många avsnitt man än ser på så kan man inte komma över hur dåligt allt är.

Jag ska som min sambo sa, ta mig i kragen och lägga mig ett tag, vi får se om jag lyckas

Media vs. gud

Svininfluensan har blivit medias räddning så här i lågkonjan. Eller är det gud som är trött på alla otacksamma människor här i världen och ska rensa lite, det är ju ändå unga människor utan tidigare problem som fått det, i alla fall här i Sverige.
Det pratas galet mycket om det här i all media och ändå har hundratals dött av vanliga influensan redan bara i år, ca 3000 personer dör varje år av den vanliga influensan, 1 person har dött av svininfluensan här i Sverige än sålänge..

Vuxenlivet i vår lilla karusell

Det är tre dagar sedan mitt senaste inlägg, och vagnen har rullat upp till toppen, bergodalbanan som aldrig tar slut. Nu är allt bra, vi har pratat genom mycket och förhoppningsvis kommit fram till något som kan kallas ett harmoniskt liv.
Jag tänker svepas iväg och hoppas på att just den här gången är den gången som allting vänder för gott, att vår lilla familjevagn svävar omkring bland molnen för gott.
Vi är två i den här trasiga relationen, jag vet att mitt tålamod är slut, men jag måste nog skapa mig lite ny sådan om vi ska fungera, ingen är perfekt, och om min sambo gör minsta lilla fel (i mina ögon) då går jag i taket direkt, det fungerar inte om jag ska vara en ragata och han ska tassa på tå runt mig för att inte göra mig irriterad. Jag är nog en smula oresonlig ibland.

Kanske blir även jag vuxen en gång för alla

Tragiskt jäkla virrvarr

Min själ blöder, jag vet inte hur jag sa få stopp på flödet. Jag märkte aldrig av hur stort såret hade blivit förrän det var försent, med mitt blod rinner min livsglädje ut, det är tur att ett barn kan föda själen med energi och kärlek som sipprar ut, men jag måste hitta ett sätt att sy ihop mitt genomskinliga sår, det som ingen ser, men som jag känner.
Hjälp mig någon, jag har ingen ork kvar, tänk om min ork någon gång skulle ta slut även för mitt barn, jag tror att det är omöjligt, men tänk om.. eller nej, det är att ta sin sorg för långt, mitt barn kan jag inte sluta ha ork för, det är för henne jag lever i stort sett idag, kanske kommer även mitt liv tillbaka så jag kan leva även för mig själv, det skulle vara det ultimata, att känna glädje i sitt egna liv, inte bara för sitt barn.
Jag vill känna kärlek, trygghet, lojalitet, intimitet, jag vill ha tillbaka allt det som han stulit ur mitt liv, han berövar mig ett lyckligt liv med sin egosim, han ser sina behov, aldrig mina, att be honom om hjälp brukar resultera i att hålet i min själ växer.
Varför låter jag mig vara så olycklig, ingen har ansvar för mitt liv förutom jag, och jag bara faller.

Jag känner mig paptetisk som ens skriver såna här tragiska saker, varför inte göra något åt saken istället för att låta sig leva ett liv som inte är fyllt av lycka, borde det inte vara enkelt att byta det onda mot något gott?

Jag ska inom kort, jag ska bara samla krafter, för när det väl sker, då måste jag ha ork att genomföra det, jag har försökt, men det var ett väldigt halvdant försök.

Jag är så ynklig, så jäkla tragiskt, jag som egentligen är en stark person med en stark vilja, hur hamnade jag här?

Naiv är mitt mellannamn

Håhåhååå, givetvis så fick inte mitt toppenhumör hålla i sig, min sambo kom hem.. tänka sig att man verkligen kan börja ogilla någon som man älskat till döden, jag kände ett sting av kärlek till honom idag, men det varade inte länge, allt är som vanligt igen, negativ energi i vårat hem, stackars min lilla tjej, hon får höra oss jämt, och små barn förstår mer än vad man tror, hon måste väl snappa upp vibbarna, det är inte ok, inte någonstans. Fan vad ledsen jag blir när jag tänker på att hon lever i detta, själv är jag vuxen och väljer på något sätt detta själv, så länge jag inte valt bort detta liv så kan jag inte gnälla så mycket, det är som tidigare påpekat det där jäkla hoppet som spökar.
Jag vet inte riktigt vad vi ska ta oss till, varför är jag så naiv och tror att det går att lösa saker..?

Nöjd, nöjd och åter nöjd

Jag känner mig väldigt nöjd just nu, jag hoppas att resten av dagen fortsätter i samma positiva spår.
Snart ska jag ner och träffa min bror, antagligen köpa en dator för att sedan luncha, har redan planerat middag, det får nog bli lax med sallad, himlans gott.
Nästa vecka blir jobb på kontoret, känns jätteroligt. Den här veckan ut stannar jag hemma ifall att det skulle vara nåt med min lilla bebis, att hon får panik eller nåt på dagis, vilket jag i och för sig inte tror att hon kommer få.
Jag sitter och sneglar på Days of our lives igen haha, det är ett så otroligt underhållande program.

Början är god!

Idag är första riktiga dagen, av det nya livet. Ny dag, nya tag, töntig fras må hända, men ack så bra.
Jag känner mig enormt positiv till denna början, lämnat lillkorven på dagis och är uppe igen och tänkte väl börja jobba lite, men hade tänkt mig en skön frukost ute först, men mitt tilltänka sällskap (min bror) var visst inte hemma, han hade haft bortamatch igår.. hm hm.
Känner mig lite fräsch också, drog på mig en av min sambos ljusa skjortor som är galet förstor på mig och ett par jeansleggings, oversizedskjortor skulle jag kunna använda varje dag. Det är kanske inte så jätteintressant.
Jag kunde inte låta bli, jag beställde ett par UGG´s från Australien denna morgon, jag vill verkligen ha ett par riktigt varma skor i vinter, jag kommer leka massor med ett litet barn, jag har slutat bry mig om trender i den bemärkelsen, trodde egentligen att jag aldrig i hela mitt liv skulle dra på mig ett par så galet fula skor, men varför inte, dom ska vara varma.

Jag mailar min tjej

Jag brukar skriva små mail till min lilla tjej, jag har gjort det sen jag var gravid i kanske 5:e månaden, kom precis på att jag faktiskt inte mailat henne på flera månader, jag som tänkt skriva ut alla dessa och trycka en liten bok till henne, om mina tankar och livet med henne varit under hennes första tid, eller första tid vet jag inte om det bara blir, men något åt det hållet i alla fall. Jag vill att hon ska veta hur älskad hon är och hur vi längtade efter henne när hon låg i min mage.
Allt har gått så fort, nu är hon redan ett år, den första tiden kommer aldrig komma tillbaka och jag saknar den redan.

Sjukdom i psyket

Vi lever en gång, varför är det då så svårt att ta hand om det enda liv man har?
Det är så lätt att man faller in i dåliga vanor, allt fler arbetar alldeles för mycket, stressen styr våra liv. Dåliga relationer är lätt att vi kånkar på, men till vilken nytta? För att vi ska kunna känna att vi lever? Lever vi när vi reagerar, vilket sätt vi än reagerar på?
Jag skulle så gärna vilja få bort allt negativt i livet och bara fokusera på allt bra, ska det verkligen vara så himla svårt?
Jag blir så upprörd av den personen som jag trott att jag skulle tillbringa mitt liv med, han har en sån negativ utstrålning, han drar ner allt i sin omgivning, eller mig i alla fall, allt som rör mig är dåligt och fel känns det som, eller han måste få det till det i alla fall.
Jag vill så gärna lämna, men ändå sitter jag här efter två nätter, visst, jag kommer säkerligen inte sova här imorn, men idag så sover jag och lilltjejen här.
Vi har hunnit tjafsa och bråka även denna dag, inte en dag går utan tjafs, tänk, inte en enda dag med lugn och ro på hemmafronten. Hur länge orkar man innan man får psykiska besvär som följer en resten av livet?

Första dagen på dagis, sista dagen hemma

Dagis var otroligt roligt, min lilla tjej har inspekterat och funderat mycket, och lekt, gjort sandkakor, ramlat och slagit sig illa, sovit middag med andra barn. Jag är så glad att det gått så himla bra, känns redan lite lättande.
Det trista är bara att jag och min sambo haft en oacceptabel dust igår, den har gjort att jag i detta läge måste lämna vårat hem, om jag stannar så behandlar jag mig själv illa om jag accepterar hans sätt. Det känns nästan extrajobbigt att det skulle vara dagen innan vårat barns inskolning, som att han inte tar hänsyn till något, inte ens sitt barn.
Nu idag flyttar jag och lilldonnan, vi ska må bra hon och jag, det är det minsta jag kan göra för henne. Vi får se om det bara är för några dagar eller om det kanske är en lösning som kommer hållas.
Håller tummarna för att den bästa lösningen ska vara den som vi väljer!

Mina värkar

Idag är det exakt ett år sen som mina värkar satte igång, jag grät i duschen kommer jag ihåg och J fick sitta i telefon med BB som gång på gång gav olika direktiv om hur länge jag skulle vänta innan vi åkte in, förstagångsföderskor har väl en tendens att åka in lite för tidigt allt som oftast, mina värkar satte dock igång med dunder och brak direkt, det tog inte många timmar från inskrivning till att lilltjejen tittat ut. Jag minns verkligen denna dag som igår, jag skulle trots smärtan och den förlossning som gick för min del galet fel gärna göra det igen, eller få uppleva det igen, det är det mest fantastiska och själsligt berörande som jag någonsin varit med om.

Jag kommer nog skriva en del om detta närmaste tiden.

Livet och döden

Snart börjar inskolning på dagis, det är alltså bara den här veckan jag har tillsammans med min lilla tjej, jag grämer mig lite över att mycket av hennes utveckling kommer nu ske på dagis, att jag kommer missa mycket och bara höra om alla stordåd hon urättat, men samtidigt är jag glad över att hon just kommer få utvecklas och lära sig av andra barn, att få leka.
Om jag känner min bebis rätt så kommer inskolningen gå galant, hon brukar inte vara direkt mammig när det gäller lek, när hon är trött kan hon gnälla efter mig, men annars är det fullfart framåt.
Det känns lite underligt att gå från detta mammaliv till någon form av blandning, jobbmamma. Jag får glädjas åt att jag är flexibel i mitt arbete och styr helt själv, var, när och hur jag jobbar.

Jag har nog kommit underfund med varför jag bloggar, jag skriver av mig lite om hur saker ligger till, för att sen någon dag kunna printa ut allt, min dagbok, jag älskar att gräva i gamla dagböcker och minnas tillbaka till gamla tider, får dock alltid en liten ångestklump över att dessa minnen aldrig kan upplevas och kännas av i nutid igen, vi blir äldre, jag har ingen åldersnoja, men dödsnoja, döden kommer ju med åldern om inget annat knäpper en innan. För tidig död är inte ok i vilket fall, så det vill jag inte ens tänka på, börjar bara gråta om jag sätter mig in i såna tankar. Japp, blödig är man.

Störtförälskad

Jag har hittat något som jag ska lära mig, dansa samba. Jag ska inte bara kunna det, jag ska kunna det bra, helt fantastisk känsla att dansa samba och den är inte som någon annan dans, otroligt mycket fysik.
Det tar visst ca ett år att komma in i grunderna, det ger jag det gärna.
Jag känner lite lustigt nog en lycka i att hittat något att fokusera på, mitt trasiga familjeliv har jag nog kastat i soporna, det går inte att rädda, men dansen kan få fylla mitt sinne, jag går som på moln efter att hittat denna nya kärlek och längtar till kursstart.

Jag börjar dessutom bli gammal, undergroundklubb begavs det till i helgen, jag stod ut i kanske 45 min. Men jag tar det med ro, mig gör det inget att jag inte orkar parta på galet högljudda platser.

Döda envisa jäklar

Jag mår faktiskt inte så bra, i själen vill säga. Jag har min dröm om en familj, mamma, pappa och barn. Jag vill inte separera av den anledningen, jag vill inte vara en av alla andra som har plast-, bonus-, styvföräldrar och barn till höger och vänster. Jag säger inte att det är något fel i alla dessa kombinationer, men jag vill för min egen del lyckas, men vi har redan misslyckats. Det tar bara tid att inse det, att ta det stora steget till separation, jag vet att min egna lycka kommer komma i och med att vi flyttar isär, idag går alldeles för mycket av energin till negativa tankar och handlingar, diskussioner, you name it!
Jag vill bara lyckas, trots att jag insett vad som måste göras så sitter en liten gnutta kvar, klänger sig fast vid en liten gren, det mesta av hoppet har trillat av pinn sen länge, men alltid ska det finnas en envis liten jäkel som vägrar ge upp, hur ska jag döda det sista av hoppet som finns kvar?

bad karma

Det är ett kaos i mitt hem, vardagsrummet är belamrat med kläder, förhoppningsvis kan det mesta slängas, jag vill bli av med allt! Jag älskar mina kläder och jag älskar att handla kläder, men jag orkar inte ha dom någonstans, de är bara i vägen, så nu blir det storrensning.
Det kommer vara underbart när det väl är färdigt, men det har tagit ungefär 18 månader att komma till detta beslut, så kanske kommer detta kaos infinna sig i vårt vardagsrum ett antal veckor, varför stressa när man kan må allmänt dåligt av hur det ser ut i hemmet?

Snart börjar jag jobba, vore en fördel att vara iordning hemma till dess, men om jag känner oss rätt så kommer stöket att vara kvar, sen kommer ingen ha tid att fixa och trixa, båda jobbar när bebis är på dagis, middag, slöa och sen natta bebis, det kommer antagligen bli lite vardag... vi får se vad som händer.

Jag har ännu inte vågat börja skriva av mig riktigt, jag vet inte om det är så snällt att hänga ut folk, trots att jag inte skriver ut vem jag är och inte heller vilka det handlar om känns det elakt på något sätt, dålig karma kanske...

Njutning

Jag sitter på balkongen, är barnledig en liten stund, bebis och hennes far har åkt iväg för att bada i det fina vädret, töntigt att jag bara blir så hönsig och ska fixa och förklara saker gång på gång, mitt sätt är rätt sätt... eller något åt det hållet, visst, han är pappa och fixar väl allt precis lika galant som jag, men hon är ju min bebis.

Jag ska lära mig att njuta av mina egna stunder lite bättre, men det tar nog ett tag att mentalt förstå att inget kommer hända henne trots att jag inte är där för att hålla alla olyckor på avstånd. Att vara utom kontroll gällande sitt barn är nog kanske det jobbigaste som finns, men jag kommer lära mig i sinom tid.

Mitt liv kretsar verkligen kring mitt barn, blivit en helt annan människa, från att bara behöva tänka på sig själv till att totalt lägga sig och sina egna behov åt sidan, det är lustigt att sinnet bara tar det utan större rabalder, eller det finns väl mycket av och till som bubblat, att vara låst och inte kunna duscha om man vill, eller gå på toaletten, men i stor tag så är det ju en naturlig övergång.
Men som sagt, jag måste lära mig att ta hand om mig själv, ha egen tid, att spendera tankar till mitt bästa, mår jag bra, mår mitt barn bra.
Snart börjas det ju jobbas igen, det ska bli så otroligt underbart, att efter 15 månader hemma, sätta sig på kontoret och kunna fokusera lite på annat, men det underlättar ju att man jobbar för sig själv, då är det inte så svårt att hitta motivation för arbetet som ska utföras.

Nu ska jag njuta av sommaren en stund här på balkongen.

jag är en liten svikare

Vid halv nio nu på morgonen så tog min lilla tjej sina första steg utan stöd, ett och sen två, i det andra steget tog hon tag i min hand, men inte som stöd, mest bara för tryggheten tror jag, men två steg är nu tagna. Jag är en mycket stolt mamma, som älskar sitt barn oerhört.
Det är inte lång tid kvar till första dagen på dagis, jag har redan börjat känna mig gråtmild över detta stora steg i våra liv. På något sätt känner jag mig som en svikare i mitt barns liv, att jag ska lämna över henne i någon annans vård, denna någon annan kommer aldrig känna samma åtaganden gentemot min bebis, alltså kommer hon inte tas om hand lika bra, jag vet, det är helt onödiga tankebanor, men jag känner mig lite elak. Det finns så många fördelar med att hon ska börja på dagis, hon får vänner, får leka massor med andra barn, hon kommer nog vara en mycket lycklig bebis, det hugger bara så i mitt hjärta varje gång jag tänker tanken att lämna bort henne. Hon är mitt barn, mitt liv och mitt allt.
Mitt bloggande blir verkligen mest bara en kaskad av kärleksgallkräkande om mitt barn, men den här bloggen är min och antagligen bara för mig att läsa.

Jag älskar mitt barn

Jag vill skriva, men får som skrivångest ibland, det finns så mycket som skulle behöva luftas, vet inte var jag ska börja och känner mig konstigt kvävd istället.
I morgon ska jag och min sambo på överraskningsfest, bebis ska till sin farfar över natten, jag känner ett litet hugg i hjärtat av tanken, jag ville helst hämta henne när vi sen ska åka hem, men hon kommer sova vare sig vi kommer kl 22 eller 01, så för hennes skull är det bäst att hon får sova natten genom, men jag vill inte, saknar henne så galet mycket när hon sovit borta tidigare. Hade bestämt att jag inte skulle lämna bort henne över natten på mycket länge, men nu ska hon sova borta imorn, det är inte hela världen men tänk om något händer, jag uppskattar verkligen varje dag jag har med henne.
I våras så förlorade en familj som jag känner en son, han blev 17 år, att förlora sitt barn kan vara det svåraste att behöva gå genom, denna tragiska händelse har helt klart varit en vändpunkt i mitt liv. Jag vill uppleva mitt liv tillsammans med mitt barn, jag har inte skaffat barn för att lämna bort henne till barnvakt av och till. Som sagt, tänk om något skulle hända, man kan inte ta sitt eller någon annans liv för givet, att uppskatta de människor som man älskar och att inte göra det i det tysta, visa uppskattningen och njut, att hinna med att njuta av sitt liv och sitt barn är det jag känner mest för att göra, jag har aldrig känt sån stark kärlek innan, kärleken växer för varje dag och om något skulle hända mitt barn vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av eller hantera.

Jag älskar mitt barn, vill vara med mitt barn, jag vill se mitt barn utvecklas och må bra, jag hoppas att jag kommer kunna få göra allt detta, alla är inte det förunnat.

Days of our lives

Följetången fortsätter...

Har idag pratat lite med min sambo om gårdagen (han kom förresten hem när jag skulle lägga mig och var lite oförstående över mitt dåliga humör).
Han bad om ursäkt för sitt dåliga uppförande, han hade nog inte riktigt insett att han faktiskt hade sårat mig.
Imorse hade jag dock fått ett sms där det stod att läsa "fan vad söt du är", jag blev inte glad, bara irriterad, då hade vi ännu inte pratat genom hans beteende, så argbigga som jag är skickade jag genast iväg ett långt sms med beskrivning om vad jag ansåg om honom, då kom det som sagt fram att han inte alls hade sett saken på det sätt jag gjort och att han inte hade tänkt genom sina uttalanden igår.
Vi får se vad som händer, just nu sitter min bebis och leker med en av katterna och Days of our lives är på tv, det är nog den galnaste serien som någonsin gjorts, deras minspel, närbilderna, diskussionerna med sig själva, den kristna livsstilen. Fantastiskt att titta på av och till, däremot kan jag ibland må lite fysiskt dåligt av att titta på det, som en hatkärlek, jag skäms inte för att säga att jag gärna slänger ett öga på tvn när man hör de underbara dialogerna mellan de överspelande skådespelarna.

utan nycklar är jag ansvarig?

Jag har haft en dag ute i solen med några delar av familjen, njutit av solen, eller egentligen ville jag sitta i skuggan, kanske lite skadad av att oftast hänga med en bebis som jag gärna håller i skuggan.
Kvällen slutade i alla fall lite trist, min karl försvann iväg irriterad, irriterad på att hans vän nog inte vill festa söndagkväll som det är, givetvis togs irritationen ut på mig, vem annars... så jag gick hem med bebis, hon sussar sött och har ingen vetskap om att hennes föräldrar inte är bästa vänner för stunden.
Jag känner så ofta att jag är färdig med vår relation, när det blir infekterat så lätt, som ett öppet sår som aldrig läker, det kastas grus i det var och varannan dag, det hinner aldrig få börja ta hand om det skadade.
Ibland hoppas jag att vi ska komma till ett beslut där vi är sams och överens, men när jag fått upp hoppet så dras mattan undan igen...
Nu ska jag hoppa i säng och sussa sött bredvid min vackra bebis, var far är vet vi inte och nycklar har han ej... är det mitt ansvar att se till att han kommer in när han bara gick? Jag hoppas inte det, jag är trött och vill sova (det kommer säkert vara mitt fel om han inte kommer in enligt honom).

kontrollfreak

Jag har en barnfri dag... egentligen skulle man kanske fixa just såna där saker som är bökiga att fixa med en bebis på sin höft, men idag har jag ingen ork till just såna saker. Jag vill nog sitta i fotöljen med laptopen i knät, slökolla på tv och tjuvröka nån cigg (inte när jag kollar på tv såklart, om man nu ska äckla sig med rök får man göra det ute)

Jag har fått lite svårt att lämna bort min bebis de senaste månaderna, det är nog inte bara bebisar som har separationsångest, självklart är det skönt och välbehövligt med lite paus ibland, men jag har alltid svårt att sova kvällen innan jag vet att hon ska iväg till någon annan för att leka, det gör lite sådär ont i hjärtat bara av tanken, jag har ju blivit galet rädd för allt som har med döden att göra, hon kan dö om jag inte är i hennes närhet för att rädda henne. Det är nog där skon klämmer, jag kan inte rädda henne, jag är utom kontroll för vad mitt barn kan råka ut för. Bara det att mina föräldrar skulle komma med bil och hämta henne fick mig att se ett scenario av våldsam död i trafikolycka.
Det är helt klart lite jobbigt att leva med konstant tanke på död, jag letar efter tänkbara fällor överallt, så det är såhär föräldraskap är, en rädsla för att sitt barn ska dö... det är galet, att för alltid leva med en konstant oro i sin kropp, nu är hon bara bebis, men sen då, när hon ska ut och leka med kompisar själv, jag kommer gråta i smyg! Sen kommer discoåldern, då kommer jag gråta ännu mer i smyg!

Hur klarar alla föräldrar av detta? Jag har talat med min mor om saken och hon oroar sig än, jag är snart 30 år... men hon kan inte skydda mig längre och det är en oro i sig för henne, jag lever ett eget liv och man måste som förälder släppa taget, jag blir nästan tårögd bara av tanken, ska jag behöva släppa min bebis någon gång? Det vill jag verkligen inte, men antar att jag kommer vara tvungen, annars kommer hon bli en mycket underlig människa med endast sin knäppa mamma som kompis, där sitter vi i fönstret och tittar på alla barn som leker ute, men mitt barn får bara vara inne hos mig i tryggheten...

mitt barn är ett långt ögonblick

Jag söker mig tillbaka till ämnet med vänner, jag har en vän som jag känt i kanske 20 år, vi har umgåtts av och till, i vuxen ålder har man nog kunnat kalla oss goda vänner den största delen av tiden, denna vän har ännu inte träffat mitt barn, att få barn är väldigt stort, om inte det största och att en vän skickar nåt grattismeddelande via fejjan känns kanske ok, om hon i alla fall kommer och hälsar på inom några månader, men nu har snart ett år gått och ännu har hon inte träffat min underbara, visst, jag kan inte tvinga någon att träffa mitt barn, men jag känner inte att det är en vän till mig längre, en bekant, en ytlig bekant.
Det är lite tråkigt att ens vänner inte vill dela stora ögonblick i ens liv, detta ögonblick har kunnat delas med mig vid många tillfällen eftersom hon finns kvar förhoppningsvis så länge jag lever.

Är jag egoistisk som känner så här? Borde mina vänner kunna strunta i att jag skaffat barn utan att jag tar åt mig personligen?

pow

Jag är en sucker för UFC, jag drömmer mig bort om att själv bli en hårdkokt fighter, men lat som man är kommer det aldrig inträffa, men i fantasin funkar allt, och tankarna flyger iväg till svettiga träningslokaler där man hårdtränar som om man vore en Rocky...

men här sitter man hemma, men mammaflebbet kvar på magen efter graviditeten, inte gör jag något åt saken heller, eller jo, jag äter gärna choklad eller nåt annat gott, kan ju spänna ut magen med massa underhudsfett, se gravid ut på nytt kanske, det är ju en ganska het look, i alla fall om man håller sig snygg som gravid. Äh, nej, jag vill inte se gravid ut, jag vill heller inte vara överviktig så här snart ett år efter att bebis kommit till världen, men självdiciplin har jag aldrig haft och tror nog inte att något sådant kommer födas inom mig heller.

Nu ska jag återgå till att kolla in alla coola killar i ringen och låtsas vara en av dom!

drömmar

Nu har första tanden spruckit upp efter tre nätter av kink och gråt, men det var helt klart värt det, en snygg tand har dykt upp. hurra hurra hurra!
Idag fick jag en gnällig kommentar av min sambo, han anser som vanligt att jag tillbringar för mycket tid framför datorn, vilket jag måste för att jobba, dessutom är det inte långa stunder, fem minuter åt gången kanske jag sitter och jobbar, jag har trots allt en bebis att ta hand om, men det känns otroligt tråkigt att ha en partner som inte stöttar ens dröm, den jag håller på att bygga upp... går det att leva med en man som inte stöttar drömmarna man har? Jag tror faktiskt inte det, men vi får se hur länge vi kommer leva tillsammans, kanske löser vi våra meningsskiljaktigheter... eller inte, men jag kommer inte kompromissa om min dröm, delägare i ett it-företag, den delen är redan uppfylld, men det är en tid i början då man måste lägga ner tid och engagemang i det hela, då man behöver sin familj som stöd, jag står helt själv, samtidigt med mitt barn och hem att sköta... ja, så ser nog mitt liv ut.
Men visst blir jag lite olycklig av tanken att min tilltänkta livskamrat inte kan se hur lycklig min dröm gör mig, utan vill att jag ska lägga ner det för att ägna honom mer tid... eller vad det nu är han vill att jag ska göra.

to do

Mitt förra inlägg blev avslutat lite hastigt, visst, jag kan spara för att fortsätta skriva vid annat tillfälle, men som jag lever nu så känns det mer som jag att fixa saker, ibland kanske lite halvdant, men bättre det än inget alls.

Jag ska sätta mig och utforska alternativet namngivningscermoni för min bebis, känns som att det kan komma att ske när hon ska fira sin första födelsedag, ett bra sätt att få erkänna hennes gudfar för resten av familjen.

Mamma och jag?

Klockan har blivit halv tio, nu hänger jag upp mammarocken för i alla fall 30 minuter, dessa ska ägnas åt att jobba, glo och liksom bara leka mig själv.
Det härliga i dag med att vara sig själv är att ungefär inte finnas, när man blir mamma så är man inget annat längre, i alla fall inte på bra länge, många vänner försvinner, säger absolut inte att det är deras fel " buubuu jag platsar inte i mina vänners liv så de ringer inte mig längre", men mammarollen tar väldigt mycket tid och engagemang. Och att lära sig att leva med sig själv som två personer är lite av en kamp, inte en kamp mot varandra, men bara att få det att på något sätt fungera, jag har börjat nu när bebis snart är ett år att komma in ett liv där även jag får plats med mina egoistiska behov, kanske kommer jag få mina vänner åter, eller så har vi gått skilda håll för att aldrig mötas igen, men på vägen kommer ju givetvis nya människor.
Jag har nog idag endast en riktig vän kvar, alltså en vän som man pratar med om allt, rings med varje dag, oj, se där, nu ringde hon...

trumpetvirvel, det första inlägget

Det första inlägget, krystat, hur fromulerar man bäst med några rader hur rolig och smart man är?

Såklart vill man sticka ut och inte ha det typiska "första inlägget", "hej hej, välkomna till min blogg, här ska jag skriva om bla bla bla och jag gillar bla bla bla"

well... that's not me...

I grund och botten är jag ganska arg tror jag, fast positiv, en positiv bitterfitta skulle jag nog kalla mig (om jag nu använde könsord på det viset),

Jag kan tänka mig att jag kommer skriva av mig här, alltså kommer de flesta inläggen vara hatiska, jag går lätt överstyr, peppar mig själv till totalt uppror mot vad det än må vara, men att skriva av sig behöver nog de flesta av och till, dilemmat blir då, hur ärlig kan man vara i en blogg, ju ärligare, desto hemligare...

vi får se vad som händer...