Mitt barn gillar oss och vi gillar henne

Jag är en dålig bloggare, tur att man endast bloggar för sig själv, till sig själv.

Mina inlägg är långt ifrån intressanta, i alla fall för någon annan att ta del av.

Varje dag är fortfarande ett mirakel, att få ta del av mitt barns liv är så ofantligt stort, mitt hjärta brister varje dag, att man kunde bli så annorlunda av att skaffa barn kunde jag nog innan inte förstå var möjligt.
Jag tycker det är skönt med barnvakt ibland, men det är med vemod jag lämnar bort henne, jag är rädd att jag missar hennes stunder på jorden, mina dagar med henne, alla är räknade, jag sörjer redan dagen jag lämnar denna jord, jag kommer inte få ha henne hos mig, se henne, prata med henne, inget, alls kommer försvinna en dag, jag blir så olycklig i hela kroppen, jag har nog grämt mig över det här tidigare här, men det är verkligen så jag känner, tur att man inte tänker på det varje dag, då hade jag nog inte fungerat som en vanlig människa alls.
Det är fantastiskt att välsignas med ett barn, att få känna och uppleva så starka känslor. Jag vet, det låter skittöntigt, men det är sanning, min sanning.

För varje dag så utvecklas hon, min lilla tjej och jag får se på, vara med, hjälpa henne, finns hos henne. Hon kommer växa och en dag bli en egen, självständig individ, jag kommer inte behövas, jag kan inte ens förstå hur man ska tampas med en sådan känsla.
Eller under skolåren, jag vill kunna skydda henne från allt ont, hur gör man det när man inte är medveten om allt som sker i hennes liv, tänk om hon vänder sig från oss, att hon inte berättar vad som händer, hur ska man tackla det, jag är så rädd för att göra fel.
Jag vill ha facit i hand, veta redan nu hur jag gör för att uppfostra mitt barn på rätt sätt, får henne trygg, självsäker och att hon ska älska sig själv för att hon är en fantastisk människa.

Mitt lilla barn och jag.. hon är mitt allt, hela min tillvaro kretsar kring henne, jag vet inte om alla är så, men jag är så, jag skaffade inte barn för att det är något man gör i livet, hon är mitt allt.

Sen till en liten vardagsnotering, hon har blivit pappig nu, äntligen, hon är både mammig och pappig, hon pratar om pappa hela dagarna, kramar honom på morgonen innan han går, hon pratar med honom i telefon (telefon är vilken leksak som helst), hon blir helt galen när jag pratar i telefon och pekar, pekar på telefonen och säger pappa, pappa, pappa. Det är underbart att hon tagit sig till sin far, han har känt sig så utanför, han dög aldrig förut, men nu börjar han få känna det som jag känt sålänge nu, han kommer in i vår lilla familj på riktigt, nu börjar det.