Jobb och bråk

Idag har det bråkats, sådär så att det gått överstyr. Nu är jag mest trött i kroppen, jag fick ett sms vid middagstid idag med en ursäkt, jag vet inte om jag ens bryr mig om en ursäkt, eller jo, innerst inne gör jag det, men i det stora hela vet jag inte om en ursäkt spelar någon större roll.. ite just nu i alla fall. Jag är matt i kroppen, min bebis sover inte bra på nätterna, vilket resulterar i att jag inte heller sover. Jag är med andra ord helt färdig.
Jag börjar dessutom att jobba på måndag, det kommer bli galet mycket på en gång, jag vet inte hur allt ska fungera, men vi får försöka lösa det, med vi menar jag mig själv, det är självklart jag som måste se till att pyssla ihop allt.. men jag är glad över att jobba lite på riktigt ett tag.

Jag tillägnar detta liv till..

min lilla familj ligger och sover, snart ska även jag gosa ner mig hos dem.
Det är fantastisk med kärlek som är villkorslös. Jag får däremot dåligt samvete för allt, jag vet att jag inte är en dålig mamma, men det dåliga samvetet kryper sig på och klänger sig fast i huvudet, om jag tex jobbar och hon leker för sig själv med sina leksaker, att jag borde kanske lekt med henne istället, det går ingen nöd på henne att underhålla sig själv och att inte ha min fulla uppmärksamhet hela tiden. Ändå kan man känna sig lite kass och det liksom suger till i magen för att man borde göra bättre.
Jag tror att det mest grundar sig i min ångest över livet och döden, tänk om hon skulle dö ifrån mig, skulle jag inte ångra att jag jobbat när jag kunnat leka med henne.. så jäkla löjligt att jag inte kan släppa mina skittankar. Jag är paranoid på något sätt, jag känner mig förföljd av olycka som inte finns, men jag tänker på den, olyckan kan vara framme när som helst, alla gånger går den inte att hejda.
Nä, nu lägger jag ner skittankarna för ikväll i alla fall, ska ligga och lyssna på min lilla tjejs små lugna andetag och lukta henne i håret, det är livet, att få vara nära sitt barn.
Jag älskar dig lilla tulta, mitt liv tillägnas dig.

Sverige stavar som en kratta

I mitt jobb stöter jag på väldigt många bloggar, tusentals bloggar. Något som jag lagt märke till är att det svenska språket är rent ut sagt kasst. Visst, slarvfel kan förekomma, det är alltså inte det jag menar. Svenska språket hos befolkningen här i Sverige är under all kritik, eller så är det bara så att majoriteten av bloggarna just tillhör den gruppen, att det faktiskt finns folk i detta land som varit med på Svenskalektionerna och behärskar språket, men dessa figurerar inte på allmänna bloggar, jag hoppas verkligen att det finns en klick som bara inte ger sig till känna via bloggar.
Sverige är annars påväg åt helt fel håll..

hej och hej då

Jag har nog för tillfället gått in i väggen.
Jag åkte inte till kontoret idag, försökte sova istället, misslyckades med det.
Så inget jobb och ingen sova, kände stress över att jag inte skulle hinna sova något innan jag skulle hämta min lilla tjej från dagis, veta att man måste leka och vara på alerten resten av dagen. Det känns som att jag haft tuggummi kleggat innanför ögonlocken idag, bokstavligen.
Lillplutt sover inte bra på nätterna just nu, vilket medför en automatisk sömnbrist, den färgar mina dagar ganska ordentligt.
Jag har ingen lust att jobba vidare med företaget, allt känns lågt idag, jag brukar inte låta negativa känslor ta över, men just nu har jag ingen ork att säga mot, negativiteten sköljer över mig och jag får inte ens en kallsup, jag guppar med som om jag vore van simmare i dessa vatten, kanske är jag det, men det har i sådana fall varit för längesen, men det kanske är som med att lära sig cykla, har man väl lärt sig så sitter det.
Jag har ingen lust, tack och adjö

Mitt barn gillar oss och vi gillar henne

Jag är en dålig bloggare, tur att man endast bloggar för sig själv, till sig själv.

Mina inlägg är långt ifrån intressanta, i alla fall för någon annan att ta del av.

Varje dag är fortfarande ett mirakel, att få ta del av mitt barns liv är så ofantligt stort, mitt hjärta brister varje dag, att man kunde bli så annorlunda av att skaffa barn kunde jag nog innan inte förstå var möjligt.
Jag tycker det är skönt med barnvakt ibland, men det är med vemod jag lämnar bort henne, jag är rädd att jag missar hennes stunder på jorden, mina dagar med henne, alla är räknade, jag sörjer redan dagen jag lämnar denna jord, jag kommer inte få ha henne hos mig, se henne, prata med henne, inget, alls kommer försvinna en dag, jag blir så olycklig i hela kroppen, jag har nog grämt mig över det här tidigare här, men det är verkligen så jag känner, tur att man inte tänker på det varje dag, då hade jag nog inte fungerat som en vanlig människa alls.
Det är fantastiskt att välsignas med ett barn, att få känna och uppleva så starka känslor. Jag vet, det låter skittöntigt, men det är sanning, min sanning.

För varje dag så utvecklas hon, min lilla tjej och jag får se på, vara med, hjälpa henne, finns hos henne. Hon kommer växa och en dag bli en egen, självständig individ, jag kommer inte behövas, jag kan inte ens förstå hur man ska tampas med en sådan känsla.
Eller under skolåren, jag vill kunna skydda henne från allt ont, hur gör man det när man inte är medveten om allt som sker i hennes liv, tänk om hon vänder sig från oss, att hon inte berättar vad som händer, hur ska man tackla det, jag är så rädd för att göra fel.
Jag vill ha facit i hand, veta redan nu hur jag gör för att uppfostra mitt barn på rätt sätt, får henne trygg, självsäker och att hon ska älska sig själv för att hon är en fantastisk människa.

Mitt lilla barn och jag.. hon är mitt allt, hela min tillvaro kretsar kring henne, jag vet inte om alla är så, men jag är så, jag skaffade inte barn för att det är något man gör i livet, hon är mitt allt.

Sen till en liten vardagsnotering, hon har blivit pappig nu, äntligen, hon är både mammig och pappig, hon pratar om pappa hela dagarna, kramar honom på morgonen innan han går, hon pratar med honom i telefon (telefon är vilken leksak som helst), hon blir helt galen när jag pratar i telefon och pekar, pekar på telefonen och säger pappa, pappa, pappa. Det är underbart att hon tagit sig till sin far, han har känt sig så utanför, han dög aldrig förut, men nu börjar han få känna det som jag känt sålänge nu, han kommer in i vår lilla familj på riktigt, nu börjar det.