Jag tillägnar detta liv till..

min lilla familj ligger och sover, snart ska även jag gosa ner mig hos dem.
Det är fantastisk med kärlek som är villkorslös. Jag får däremot dåligt samvete för allt, jag vet att jag inte är en dålig mamma, men det dåliga samvetet kryper sig på och klänger sig fast i huvudet, om jag tex jobbar och hon leker för sig själv med sina leksaker, att jag borde kanske lekt med henne istället, det går ingen nöd på henne att underhålla sig själv och att inte ha min fulla uppmärksamhet hela tiden. Ändå kan man känna sig lite kass och det liksom suger till i magen för att man borde göra bättre.
Jag tror att det mest grundar sig i min ångest över livet och döden, tänk om hon skulle dö ifrån mig, skulle jag inte ångra att jag jobbat när jag kunnat leka med henne.. så jäkla löjligt att jag inte kan släppa mina skittankar. Jag är paranoid på något sätt, jag känner mig förföljd av olycka som inte finns, men jag tänker på den, olyckan kan vara framme när som helst, alla gånger går den inte att hejda.
Nä, nu lägger jag ner skittankarna för ikväll i alla fall, ska ligga och lyssna på min lilla tjejs små lugna andetag och lukta henne i håret, det är livet, att få vara nära sitt barn.
Jag älskar dig lilla tulta, mitt liv tillägnas dig.