Media vs. gud

Svininfluensan har blivit medias räddning så här i lågkonjan. Eller är det gud som är trött på alla otacksamma människor här i världen och ska rensa lite, det är ju ändå unga människor utan tidigare problem som fått det, i alla fall här i Sverige.
Det pratas galet mycket om det här i all media och ändå har hundratals dött av vanliga influensan redan bara i år, ca 3000 personer dör varje år av den vanliga influensan, 1 person har dött av svininfluensan här i Sverige än sålänge..

Vuxenlivet i vår lilla karusell

Det är tre dagar sedan mitt senaste inlägg, och vagnen har rullat upp till toppen, bergodalbanan som aldrig tar slut. Nu är allt bra, vi har pratat genom mycket och förhoppningsvis kommit fram till något som kan kallas ett harmoniskt liv.
Jag tänker svepas iväg och hoppas på att just den här gången är den gången som allting vänder för gott, att vår lilla familjevagn svävar omkring bland molnen för gott.
Vi är två i den här trasiga relationen, jag vet att mitt tålamod är slut, men jag måste nog skapa mig lite ny sådan om vi ska fungera, ingen är perfekt, och om min sambo gör minsta lilla fel (i mina ögon) då går jag i taket direkt, det fungerar inte om jag ska vara en ragata och han ska tassa på tå runt mig för att inte göra mig irriterad. Jag är nog en smula oresonlig ibland.

Kanske blir även jag vuxen en gång för alla

Tragiskt jäkla virrvarr

Min själ blöder, jag vet inte hur jag sa få stopp på flödet. Jag märkte aldrig av hur stort såret hade blivit förrän det var försent, med mitt blod rinner min livsglädje ut, det är tur att ett barn kan föda själen med energi och kärlek som sipprar ut, men jag måste hitta ett sätt att sy ihop mitt genomskinliga sår, det som ingen ser, men som jag känner.
Hjälp mig någon, jag har ingen ork kvar, tänk om min ork någon gång skulle ta slut även för mitt barn, jag tror att det är omöjligt, men tänk om.. eller nej, det är att ta sin sorg för långt, mitt barn kan jag inte sluta ha ork för, det är för henne jag lever i stort sett idag, kanske kommer även mitt liv tillbaka så jag kan leva även för mig själv, det skulle vara det ultimata, att känna glädje i sitt egna liv, inte bara för sitt barn.
Jag vill känna kärlek, trygghet, lojalitet, intimitet, jag vill ha tillbaka allt det som han stulit ur mitt liv, han berövar mig ett lyckligt liv med sin egosim, han ser sina behov, aldrig mina, att be honom om hjälp brukar resultera i att hålet i min själ växer.
Varför låter jag mig vara så olycklig, ingen har ansvar för mitt liv förutom jag, och jag bara faller.

Jag känner mig paptetisk som ens skriver såna här tragiska saker, varför inte göra något åt saken istället för att låta sig leva ett liv som inte är fyllt av lycka, borde det inte vara enkelt att byta det onda mot något gott?

Jag ska inom kort, jag ska bara samla krafter, för när det väl sker, då måste jag ha ork att genomföra det, jag har försökt, men det var ett väldigt halvdant försök.

Jag är så ynklig, så jäkla tragiskt, jag som egentligen är en stark person med en stark vilja, hur hamnade jag här?

Naiv är mitt mellannamn

Håhåhååå, givetvis så fick inte mitt toppenhumör hålla i sig, min sambo kom hem.. tänka sig att man verkligen kan börja ogilla någon som man älskat till döden, jag kände ett sting av kärlek till honom idag, men det varade inte länge, allt är som vanligt igen, negativ energi i vårat hem, stackars min lilla tjej, hon får höra oss jämt, och små barn förstår mer än vad man tror, hon måste väl snappa upp vibbarna, det är inte ok, inte någonstans. Fan vad ledsen jag blir när jag tänker på att hon lever i detta, själv är jag vuxen och väljer på något sätt detta själv, så länge jag inte valt bort detta liv så kan jag inte gnälla så mycket, det är som tidigare påpekat det där jäkla hoppet som spökar.
Jag vet inte riktigt vad vi ska ta oss till, varför är jag så naiv och tror att det går att lösa saker..?

Nöjd, nöjd och åter nöjd

Jag känner mig väldigt nöjd just nu, jag hoppas att resten av dagen fortsätter i samma positiva spår.
Snart ska jag ner och träffa min bror, antagligen köpa en dator för att sedan luncha, har redan planerat middag, det får nog bli lax med sallad, himlans gott.
Nästa vecka blir jobb på kontoret, känns jätteroligt. Den här veckan ut stannar jag hemma ifall att det skulle vara nåt med min lilla bebis, att hon får panik eller nåt på dagis, vilket jag i och för sig inte tror att hon kommer få.
Jag sitter och sneglar på Days of our lives igen haha, det är ett så otroligt underhållande program.

Början är god!

Idag är första riktiga dagen, av det nya livet. Ny dag, nya tag, töntig fras må hända, men ack så bra.
Jag känner mig enormt positiv till denna början, lämnat lillkorven på dagis och är uppe igen och tänkte väl börja jobba lite, men hade tänkt mig en skön frukost ute först, men mitt tilltänka sällskap (min bror) var visst inte hemma, han hade haft bortamatch igår.. hm hm.
Känner mig lite fräsch också, drog på mig en av min sambos ljusa skjortor som är galet förstor på mig och ett par jeansleggings, oversizedskjortor skulle jag kunna använda varje dag. Det är kanske inte så jätteintressant.
Jag kunde inte låta bli, jag beställde ett par UGG´s från Australien denna morgon, jag vill verkligen ha ett par riktigt varma skor i vinter, jag kommer leka massor med ett litet barn, jag har slutat bry mig om trender i den bemärkelsen, trodde egentligen att jag aldrig i hela mitt liv skulle dra på mig ett par så galet fula skor, men varför inte, dom ska vara varma.

Jag mailar min tjej

Jag brukar skriva små mail till min lilla tjej, jag har gjort det sen jag var gravid i kanske 5:e månaden, kom precis på att jag faktiskt inte mailat henne på flera månader, jag som tänkt skriva ut alla dessa och trycka en liten bok till henne, om mina tankar och livet med henne varit under hennes första tid, eller första tid vet jag inte om det bara blir, men något åt det hållet i alla fall. Jag vill att hon ska veta hur älskad hon är och hur vi längtade efter henne när hon låg i min mage.
Allt har gått så fort, nu är hon redan ett år, den första tiden kommer aldrig komma tillbaka och jag saknar den redan.

Sjukdom i psyket

Vi lever en gång, varför är det då så svårt att ta hand om det enda liv man har?
Det är så lätt att man faller in i dåliga vanor, allt fler arbetar alldeles för mycket, stressen styr våra liv. Dåliga relationer är lätt att vi kånkar på, men till vilken nytta? För att vi ska kunna känna att vi lever? Lever vi när vi reagerar, vilket sätt vi än reagerar på?
Jag skulle så gärna vilja få bort allt negativt i livet och bara fokusera på allt bra, ska det verkligen vara så himla svårt?
Jag blir så upprörd av den personen som jag trott att jag skulle tillbringa mitt liv med, han har en sån negativ utstrålning, han drar ner allt i sin omgivning, eller mig i alla fall, allt som rör mig är dåligt och fel känns det som, eller han måste få det till det i alla fall.
Jag vill så gärna lämna, men ändå sitter jag här efter två nätter, visst, jag kommer säkerligen inte sova här imorn, men idag så sover jag och lilltjejen här.
Vi har hunnit tjafsa och bråka även denna dag, inte en dag går utan tjafs, tänk, inte en enda dag med lugn och ro på hemmafronten. Hur länge orkar man innan man får psykiska besvär som följer en resten av livet?

Första dagen på dagis, sista dagen hemma

Dagis var otroligt roligt, min lilla tjej har inspekterat och funderat mycket, och lekt, gjort sandkakor, ramlat och slagit sig illa, sovit middag med andra barn. Jag är så glad att det gått så himla bra, känns redan lite lättande.
Det trista är bara att jag och min sambo haft en oacceptabel dust igår, den har gjort att jag i detta läge måste lämna vårat hem, om jag stannar så behandlar jag mig själv illa om jag accepterar hans sätt. Det känns nästan extrajobbigt att det skulle vara dagen innan vårat barns inskolning, som att han inte tar hänsyn till något, inte ens sitt barn.
Nu idag flyttar jag och lilldonnan, vi ska må bra hon och jag, det är det minsta jag kan göra för henne. Vi får se om det bara är för några dagar eller om det kanske är en lösning som kommer hållas.
Håller tummarna för att den bästa lösningen ska vara den som vi väljer!

Mina värkar

Idag är det exakt ett år sen som mina värkar satte igång, jag grät i duschen kommer jag ihåg och J fick sitta i telefon med BB som gång på gång gav olika direktiv om hur länge jag skulle vänta innan vi åkte in, förstagångsföderskor har väl en tendens att åka in lite för tidigt allt som oftast, mina värkar satte dock igång med dunder och brak direkt, det tog inte många timmar från inskrivning till att lilltjejen tittat ut. Jag minns verkligen denna dag som igår, jag skulle trots smärtan och den förlossning som gick för min del galet fel gärna göra det igen, eller få uppleva det igen, det är det mest fantastiska och själsligt berörande som jag någonsin varit med om.

Jag kommer nog skriva en del om detta närmaste tiden.

Livet och döden

Snart börjar inskolning på dagis, det är alltså bara den här veckan jag har tillsammans med min lilla tjej, jag grämer mig lite över att mycket av hennes utveckling kommer nu ske på dagis, att jag kommer missa mycket och bara höra om alla stordåd hon urättat, men samtidigt är jag glad över att hon just kommer få utvecklas och lära sig av andra barn, att få leka.
Om jag känner min bebis rätt så kommer inskolningen gå galant, hon brukar inte vara direkt mammig när det gäller lek, när hon är trött kan hon gnälla efter mig, men annars är det fullfart framåt.
Det känns lite underligt att gå från detta mammaliv till någon form av blandning, jobbmamma. Jag får glädjas åt att jag är flexibel i mitt arbete och styr helt själv, var, när och hur jag jobbar.

Jag har nog kommit underfund med varför jag bloggar, jag skriver av mig lite om hur saker ligger till, för att sen någon dag kunna printa ut allt, min dagbok, jag älskar att gräva i gamla dagböcker och minnas tillbaka till gamla tider, får dock alltid en liten ångestklump över att dessa minnen aldrig kan upplevas och kännas av i nutid igen, vi blir äldre, jag har ingen åldersnoja, men dödsnoja, döden kommer ju med åldern om inget annat knäpper en innan. För tidig död är inte ok i vilket fall, så det vill jag inte ens tänka på, börjar bara gråta om jag sätter mig in i såna tankar. Japp, blödig är man.

Störtförälskad

Jag har hittat något som jag ska lära mig, dansa samba. Jag ska inte bara kunna det, jag ska kunna det bra, helt fantastisk känsla att dansa samba och den är inte som någon annan dans, otroligt mycket fysik.
Det tar visst ca ett år att komma in i grunderna, det ger jag det gärna.
Jag känner lite lustigt nog en lycka i att hittat något att fokusera på, mitt trasiga familjeliv har jag nog kastat i soporna, det går inte att rädda, men dansen kan få fylla mitt sinne, jag går som på moln efter att hittat denna nya kärlek och längtar till kursstart.

Jag börjar dessutom bli gammal, undergroundklubb begavs det till i helgen, jag stod ut i kanske 45 min. Men jag tar det med ro, mig gör det inget att jag inte orkar parta på galet högljudda platser.

Döda envisa jäklar

Jag mår faktiskt inte så bra, i själen vill säga. Jag har min dröm om en familj, mamma, pappa och barn. Jag vill inte separera av den anledningen, jag vill inte vara en av alla andra som har plast-, bonus-, styvföräldrar och barn till höger och vänster. Jag säger inte att det är något fel i alla dessa kombinationer, men jag vill för min egen del lyckas, men vi har redan misslyckats. Det tar bara tid att inse det, att ta det stora steget till separation, jag vet att min egna lycka kommer komma i och med att vi flyttar isär, idag går alldeles för mycket av energin till negativa tankar och handlingar, diskussioner, you name it!
Jag vill bara lyckas, trots att jag insett vad som måste göras så sitter en liten gnutta kvar, klänger sig fast vid en liten gren, det mesta av hoppet har trillat av pinn sen länge, men alltid ska det finnas en envis liten jäkel som vägrar ge upp, hur ska jag döda det sista av hoppet som finns kvar?

bad karma

Det är ett kaos i mitt hem, vardagsrummet är belamrat med kläder, förhoppningsvis kan det mesta slängas, jag vill bli av med allt! Jag älskar mina kläder och jag älskar att handla kläder, men jag orkar inte ha dom någonstans, de är bara i vägen, så nu blir det storrensning.
Det kommer vara underbart när det väl är färdigt, men det har tagit ungefär 18 månader att komma till detta beslut, så kanske kommer detta kaos infinna sig i vårt vardagsrum ett antal veckor, varför stressa när man kan må allmänt dåligt av hur det ser ut i hemmet?

Snart börjar jag jobba, vore en fördel att vara iordning hemma till dess, men om jag känner oss rätt så kommer stöket att vara kvar, sen kommer ingen ha tid att fixa och trixa, båda jobbar när bebis är på dagis, middag, slöa och sen natta bebis, det kommer antagligen bli lite vardag... vi får se vad som händer.

Jag har ännu inte vågat börja skriva av mig riktigt, jag vet inte om det är så snällt att hänga ut folk, trots att jag inte skriver ut vem jag är och inte heller vilka det handlar om känns det elakt på något sätt, dålig karma kanske...

Njutning

Jag sitter på balkongen, är barnledig en liten stund, bebis och hennes far har åkt iväg för att bada i det fina vädret, töntigt att jag bara blir så hönsig och ska fixa och förklara saker gång på gång, mitt sätt är rätt sätt... eller något åt det hållet, visst, han är pappa och fixar väl allt precis lika galant som jag, men hon är ju min bebis.

Jag ska lära mig att njuta av mina egna stunder lite bättre, men det tar nog ett tag att mentalt förstå att inget kommer hända henne trots att jag inte är där för att hålla alla olyckor på avstånd. Att vara utom kontroll gällande sitt barn är nog kanske det jobbigaste som finns, men jag kommer lära mig i sinom tid.

Mitt liv kretsar verkligen kring mitt barn, blivit en helt annan människa, från att bara behöva tänka på sig själv till att totalt lägga sig och sina egna behov åt sidan, det är lustigt att sinnet bara tar det utan större rabalder, eller det finns väl mycket av och till som bubblat, att vara låst och inte kunna duscha om man vill, eller gå på toaletten, men i stor tag så är det ju en naturlig övergång.
Men som sagt, jag måste lära mig att ta hand om mig själv, ha egen tid, att spendera tankar till mitt bästa, mår jag bra, mår mitt barn bra.
Snart börjas det ju jobbas igen, det ska bli så otroligt underbart, att efter 15 månader hemma, sätta sig på kontoret och kunna fokusera lite på annat, men det underlättar ju att man jobbar för sig själv, då är det inte så svårt att hitta motivation för arbetet som ska utföras.

Nu ska jag njuta av sommaren en stund här på balkongen.

jag är en liten svikare

Vid halv nio nu på morgonen så tog min lilla tjej sina första steg utan stöd, ett och sen två, i det andra steget tog hon tag i min hand, men inte som stöd, mest bara för tryggheten tror jag, men två steg är nu tagna. Jag är en mycket stolt mamma, som älskar sitt barn oerhört.
Det är inte lång tid kvar till första dagen på dagis, jag har redan börjat känna mig gråtmild över detta stora steg i våra liv. På något sätt känner jag mig som en svikare i mitt barns liv, att jag ska lämna över henne i någon annans vård, denna någon annan kommer aldrig känna samma åtaganden gentemot min bebis, alltså kommer hon inte tas om hand lika bra, jag vet, det är helt onödiga tankebanor, men jag känner mig lite elak. Det finns så många fördelar med att hon ska börja på dagis, hon får vänner, får leka massor med andra barn, hon kommer nog vara en mycket lycklig bebis, det hugger bara så i mitt hjärta varje gång jag tänker tanken att lämna bort henne. Hon är mitt barn, mitt liv och mitt allt.
Mitt bloggande blir verkligen mest bara en kaskad av kärleksgallkräkande om mitt barn, men den här bloggen är min och antagligen bara för mig att läsa.