Sjukdom i psyket

Vi lever en gång, varför är det då så svårt att ta hand om det enda liv man har?
Det är så lätt att man faller in i dåliga vanor, allt fler arbetar alldeles för mycket, stressen styr våra liv. Dåliga relationer är lätt att vi kånkar på, men till vilken nytta? För att vi ska kunna känna att vi lever? Lever vi när vi reagerar, vilket sätt vi än reagerar på?
Jag skulle så gärna vilja få bort allt negativt i livet och bara fokusera på allt bra, ska det verkligen vara så himla svårt?
Jag blir så upprörd av den personen som jag trott att jag skulle tillbringa mitt liv med, han har en sån negativ utstrålning, han drar ner allt i sin omgivning, eller mig i alla fall, allt som rör mig är dåligt och fel känns det som, eller han måste få det till det i alla fall.
Jag vill så gärna lämna, men ändå sitter jag här efter två nätter, visst, jag kommer säkerligen inte sova här imorn, men idag så sover jag och lilltjejen här.
Vi har hunnit tjafsa och bråka även denna dag, inte en dag går utan tjafs, tänk, inte en enda dag med lugn och ro på hemmafronten. Hur länge orkar man innan man får psykiska besvär som följer en resten av livet?