Jag älskar mitt barn

Jag vill skriva, men får som skrivångest ibland, det finns så mycket som skulle behöva luftas, vet inte var jag ska börja och känner mig konstigt kvävd istället.
I morgon ska jag och min sambo på överraskningsfest, bebis ska till sin farfar över natten, jag känner ett litet hugg i hjärtat av tanken, jag ville helst hämta henne när vi sen ska åka hem, men hon kommer sova vare sig vi kommer kl 22 eller 01, så för hennes skull är det bäst att hon får sova natten genom, men jag vill inte, saknar henne så galet mycket när hon sovit borta tidigare. Hade bestämt att jag inte skulle lämna bort henne över natten på mycket länge, men nu ska hon sova borta imorn, det är inte hela världen men tänk om något händer, jag uppskattar verkligen varje dag jag har med henne.
I våras så förlorade en familj som jag känner en son, han blev 17 år, att förlora sitt barn kan vara det svåraste att behöva gå genom, denna tragiska händelse har helt klart varit en vändpunkt i mitt liv. Jag vill uppleva mitt liv tillsammans med mitt barn, jag har inte skaffat barn för att lämna bort henne till barnvakt av och till. Som sagt, tänk om något skulle hända, man kan inte ta sitt eller någon annans liv för givet, att uppskatta de människor som man älskar och att inte göra det i det tysta, visa uppskattningen och njut, att hinna med att njuta av sitt liv och sitt barn är det jag känner mest för att göra, jag har aldrig känt sån stark kärlek innan, kärleken växer för varje dag och om något skulle hända mitt barn vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av eller hantera.

Jag älskar mitt barn, vill vara med mitt barn, jag vill se mitt barn utvecklas och må bra, jag hoppas att jag kommer kunna få göra allt detta, alla är inte det förunnat.

Days of our lives

Följetången fortsätter...

Har idag pratat lite med min sambo om gårdagen (han kom förresten hem när jag skulle lägga mig och var lite oförstående över mitt dåliga humör).
Han bad om ursäkt för sitt dåliga uppförande, han hade nog inte riktigt insett att han faktiskt hade sårat mig.
Imorse hade jag dock fått ett sms där det stod att läsa "fan vad söt du är", jag blev inte glad, bara irriterad, då hade vi ännu inte pratat genom hans beteende, så argbigga som jag är skickade jag genast iväg ett långt sms med beskrivning om vad jag ansåg om honom, då kom det som sagt fram att han inte alls hade sett saken på det sätt jag gjort och att han inte hade tänkt genom sina uttalanden igår.
Vi får se vad som händer, just nu sitter min bebis och leker med en av katterna och Days of our lives är på tv, det är nog den galnaste serien som någonsin gjorts, deras minspel, närbilderna, diskussionerna med sig själva, den kristna livsstilen. Fantastiskt att titta på av och till, däremot kan jag ibland må lite fysiskt dåligt av att titta på det, som en hatkärlek, jag skäms inte för att säga att jag gärna slänger ett öga på tvn när man hör de underbara dialogerna mellan de överspelande skådespelarna.

utan nycklar är jag ansvarig?

Jag har haft en dag ute i solen med några delar av familjen, njutit av solen, eller egentligen ville jag sitta i skuggan, kanske lite skadad av att oftast hänga med en bebis som jag gärna håller i skuggan.
Kvällen slutade i alla fall lite trist, min karl försvann iväg irriterad, irriterad på att hans vän nog inte vill festa söndagkväll som det är, givetvis togs irritationen ut på mig, vem annars... så jag gick hem med bebis, hon sussar sött och har ingen vetskap om att hennes föräldrar inte är bästa vänner för stunden.
Jag känner så ofta att jag är färdig med vår relation, när det blir infekterat så lätt, som ett öppet sår som aldrig läker, det kastas grus i det var och varannan dag, det hinner aldrig få börja ta hand om det skadade.
Ibland hoppas jag att vi ska komma till ett beslut där vi är sams och överens, men när jag fått upp hoppet så dras mattan undan igen...
Nu ska jag hoppa i säng och sussa sött bredvid min vackra bebis, var far är vet vi inte och nycklar har han ej... är det mitt ansvar att se till att han kommer in när han bara gick? Jag hoppas inte det, jag är trött och vill sova (det kommer säkert vara mitt fel om han inte kommer in enligt honom).

kontrollfreak

Jag har en barnfri dag... egentligen skulle man kanske fixa just såna där saker som är bökiga att fixa med en bebis på sin höft, men idag har jag ingen ork till just såna saker. Jag vill nog sitta i fotöljen med laptopen i knät, slökolla på tv och tjuvröka nån cigg (inte när jag kollar på tv såklart, om man nu ska äckla sig med rök får man göra det ute)

Jag har fått lite svårt att lämna bort min bebis de senaste månaderna, det är nog inte bara bebisar som har separationsångest, självklart är det skönt och välbehövligt med lite paus ibland, men jag har alltid svårt att sova kvällen innan jag vet att hon ska iväg till någon annan för att leka, det gör lite sådär ont i hjärtat bara av tanken, jag har ju blivit galet rädd för allt som har med döden att göra, hon kan dö om jag inte är i hennes närhet för att rädda henne. Det är nog där skon klämmer, jag kan inte rädda henne, jag är utom kontroll för vad mitt barn kan råka ut för. Bara det att mina föräldrar skulle komma med bil och hämta henne fick mig att se ett scenario av våldsam död i trafikolycka.
Det är helt klart lite jobbigt att leva med konstant tanke på död, jag letar efter tänkbara fällor överallt, så det är såhär föräldraskap är, en rädsla för att sitt barn ska dö... det är galet, att för alltid leva med en konstant oro i sin kropp, nu är hon bara bebis, men sen då, när hon ska ut och leka med kompisar själv, jag kommer gråta i smyg! Sen kommer discoåldern, då kommer jag gråta ännu mer i smyg!

Hur klarar alla föräldrar av detta? Jag har talat med min mor om saken och hon oroar sig än, jag är snart 30 år... men hon kan inte skydda mig längre och det är en oro i sig för henne, jag lever ett eget liv och man måste som förälder släppa taget, jag blir nästan tårögd bara av tanken, ska jag behöva släppa min bebis någon gång? Det vill jag verkligen inte, men antar att jag kommer vara tvungen, annars kommer hon bli en mycket underlig människa med endast sin knäppa mamma som kompis, där sitter vi i fönstret och tittar på alla barn som leker ute, men mitt barn får bara vara inne hos mig i tryggheten...

mitt barn är ett långt ögonblick

Jag söker mig tillbaka till ämnet med vänner, jag har en vän som jag känt i kanske 20 år, vi har umgåtts av och till, i vuxen ålder har man nog kunnat kalla oss goda vänner den största delen av tiden, denna vän har ännu inte träffat mitt barn, att få barn är väldigt stort, om inte det största och att en vän skickar nåt grattismeddelande via fejjan känns kanske ok, om hon i alla fall kommer och hälsar på inom några månader, men nu har snart ett år gått och ännu har hon inte träffat min underbara, visst, jag kan inte tvinga någon att träffa mitt barn, men jag känner inte att det är en vän till mig längre, en bekant, en ytlig bekant.
Det är lite tråkigt att ens vänner inte vill dela stora ögonblick i ens liv, detta ögonblick har kunnat delas med mig vid många tillfällen eftersom hon finns kvar förhoppningsvis så länge jag lever.

Är jag egoistisk som känner så här? Borde mina vänner kunna strunta i att jag skaffat barn utan att jag tar åt mig personligen?

pow

Jag är en sucker för UFC, jag drömmer mig bort om att själv bli en hårdkokt fighter, men lat som man är kommer det aldrig inträffa, men i fantasin funkar allt, och tankarna flyger iväg till svettiga träningslokaler där man hårdtränar som om man vore en Rocky...

men här sitter man hemma, men mammaflebbet kvar på magen efter graviditeten, inte gör jag något åt saken heller, eller jo, jag äter gärna choklad eller nåt annat gott, kan ju spänna ut magen med massa underhudsfett, se gravid ut på nytt kanske, det är ju en ganska het look, i alla fall om man håller sig snygg som gravid. Äh, nej, jag vill inte se gravid ut, jag vill heller inte vara överviktig så här snart ett år efter att bebis kommit till världen, men självdiciplin har jag aldrig haft och tror nog inte att något sådant kommer födas inom mig heller.

Nu ska jag återgå till att kolla in alla coola killar i ringen och låtsas vara en av dom!

drömmar

Nu har första tanden spruckit upp efter tre nätter av kink och gråt, men det var helt klart värt det, en snygg tand har dykt upp. hurra hurra hurra!
Idag fick jag en gnällig kommentar av min sambo, han anser som vanligt att jag tillbringar för mycket tid framför datorn, vilket jag måste för att jobba, dessutom är det inte långa stunder, fem minuter åt gången kanske jag sitter och jobbar, jag har trots allt en bebis att ta hand om, men det känns otroligt tråkigt att ha en partner som inte stöttar ens dröm, den jag håller på att bygga upp... går det att leva med en man som inte stöttar drömmarna man har? Jag tror faktiskt inte det, men vi får se hur länge vi kommer leva tillsammans, kanske löser vi våra meningsskiljaktigheter... eller inte, men jag kommer inte kompromissa om min dröm, delägare i ett it-företag, den delen är redan uppfylld, men det är en tid i början då man måste lägga ner tid och engagemang i det hela, då man behöver sin familj som stöd, jag står helt själv, samtidigt med mitt barn och hem att sköta... ja, så ser nog mitt liv ut.
Men visst blir jag lite olycklig av tanken att min tilltänkta livskamrat inte kan se hur lycklig min dröm gör mig, utan vill att jag ska lägga ner det för att ägna honom mer tid... eller vad det nu är han vill att jag ska göra.

to do

Mitt förra inlägg blev avslutat lite hastigt, visst, jag kan spara för att fortsätta skriva vid annat tillfälle, men som jag lever nu så känns det mer som jag att fixa saker, ibland kanske lite halvdant, men bättre det än inget alls.

Jag ska sätta mig och utforska alternativet namngivningscermoni för min bebis, känns som att det kan komma att ske när hon ska fira sin första födelsedag, ett bra sätt att få erkänna hennes gudfar för resten av familjen.

Mamma och jag?

Klockan har blivit halv tio, nu hänger jag upp mammarocken för i alla fall 30 minuter, dessa ska ägnas åt att jobba, glo och liksom bara leka mig själv.
Det härliga i dag med att vara sig själv är att ungefär inte finnas, när man blir mamma så är man inget annat längre, i alla fall inte på bra länge, många vänner försvinner, säger absolut inte att det är deras fel " buubuu jag platsar inte i mina vänners liv så de ringer inte mig längre", men mammarollen tar väldigt mycket tid och engagemang. Och att lära sig att leva med sig själv som två personer är lite av en kamp, inte en kamp mot varandra, men bara att få det att på något sätt fungera, jag har börjat nu när bebis snart är ett år att komma in ett liv där även jag får plats med mina egoistiska behov, kanske kommer jag få mina vänner åter, eller så har vi gått skilda håll för att aldrig mötas igen, men på vägen kommer ju givetvis nya människor.
Jag har nog idag endast en riktig vän kvar, alltså en vän som man pratar med om allt, rings med varje dag, oj, se där, nu ringde hon...

trumpetvirvel, det första inlägget

Det första inlägget, krystat, hur fromulerar man bäst med några rader hur rolig och smart man är?

Såklart vill man sticka ut och inte ha det typiska "första inlägget", "hej hej, välkomna till min blogg, här ska jag skriva om bla bla bla och jag gillar bla bla bla"

well... that's not me...

I grund och botten är jag ganska arg tror jag, fast positiv, en positiv bitterfitta skulle jag nog kalla mig (om jag nu använde könsord på det viset),

Jag kan tänka mig att jag kommer skriva av mig här, alltså kommer de flesta inläggen vara hatiska, jag går lätt överstyr, peppar mig själv till totalt uppror mot vad det än må vara, men att skriva av sig behöver nog de flesta av och till, dilemmat blir då, hur ärlig kan man vara i en blogg, ju ärligare, desto hemligare...

vi får se vad som händer...