Jag älskar mitt barn

Jag vill skriva, men får som skrivångest ibland, det finns så mycket som skulle behöva luftas, vet inte var jag ska börja och känner mig konstigt kvävd istället.
I morgon ska jag och min sambo på överraskningsfest, bebis ska till sin farfar över natten, jag känner ett litet hugg i hjärtat av tanken, jag ville helst hämta henne när vi sen ska åka hem, men hon kommer sova vare sig vi kommer kl 22 eller 01, så för hennes skull är det bäst att hon får sova natten genom, men jag vill inte, saknar henne så galet mycket när hon sovit borta tidigare. Hade bestämt att jag inte skulle lämna bort henne över natten på mycket länge, men nu ska hon sova borta imorn, det är inte hela världen men tänk om något händer, jag uppskattar verkligen varje dag jag har med henne.
I våras så förlorade en familj som jag känner en son, han blev 17 år, att förlora sitt barn kan vara det svåraste att behöva gå genom, denna tragiska händelse har helt klart varit en vändpunkt i mitt liv. Jag vill uppleva mitt liv tillsammans med mitt barn, jag har inte skaffat barn för att lämna bort henne till barnvakt av och till. Som sagt, tänk om något skulle hända, man kan inte ta sitt eller någon annans liv för givet, att uppskatta de människor som man älskar och att inte göra det i det tysta, visa uppskattningen och njut, att hinna med att njuta av sitt liv och sitt barn är det jag känner mest för att göra, jag har aldrig känt sån stark kärlek innan, kärleken växer för varje dag och om något skulle hända mitt barn vet jag inte riktigt hur jag skulle klara av eller hantera.

Jag älskar mitt barn, vill vara med mitt barn, jag vill se mitt barn utvecklas och må bra, jag hoppas att jag kommer kunna få göra allt detta, alla är inte det förunnat.