Days of our lives

Följetången fortsätter...

Har idag pratat lite med min sambo om gårdagen (han kom förresten hem när jag skulle lägga mig och var lite oförstående över mitt dåliga humör).
Han bad om ursäkt för sitt dåliga uppförande, han hade nog inte riktigt insett att han faktiskt hade sårat mig.
Imorse hade jag dock fått ett sms där det stod att läsa "fan vad söt du är", jag blev inte glad, bara irriterad, då hade vi ännu inte pratat genom hans beteende, så argbigga som jag är skickade jag genast iväg ett långt sms med beskrivning om vad jag ansåg om honom, då kom det som sagt fram att han inte alls hade sett saken på det sätt jag gjort och att han inte hade tänkt genom sina uttalanden igår.
Vi får se vad som händer, just nu sitter min bebis och leker med en av katterna och Days of our lives är på tv, det är nog den galnaste serien som någonsin gjorts, deras minspel, närbilderna, diskussionerna med sig själva, den kristna livsstilen. Fantastiskt att titta på av och till, däremot kan jag ibland må lite fysiskt dåligt av att titta på det, som en hatkärlek, jag skäms inte för att säga att jag gärna slänger ett öga på tvn när man hör de underbara dialogerna mellan de överspelande skådespelarna.