Jag har haft en dag ute i solen med några delar av familjen, njutit av solen, eller egentligen ville jag sitta i skuggan, kanske lite skadad av att oftast hänga med en bebis som jag gärna håller i skuggan.
Kvällen slutade i alla fall lite trist, min karl försvann iväg irriterad, irriterad på att hans vän nog inte vill festa söndagkväll som det är, givetvis togs irritationen ut på mig, vem annars... så jag gick hem med bebis, hon sussar sött och har ingen vetskap om att hennes föräldrar inte är bästa vänner för stunden.
Jag känner så ofta att jag är färdig med vår relation, när det blir infekterat så lätt, som ett öppet sår som aldrig läker, det kastas grus i det var och varannan dag, det hinner aldrig få börja ta hand om det skadade.
Ibland hoppas jag att vi ska komma till ett beslut där vi är sams och överens, men när jag fått upp hoppet så dras mattan undan igen...
Nu ska jag hoppa i säng och sussa sött bredvid min vackra bebis, var far är vet vi inte och nycklar har han ej... är det mitt ansvar att se till att han kommer in när han bara gick? Jag hoppas inte det, jag är trött och vill sova (det kommer säkert vara mitt fel om han inte kommer in enligt honom).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar