kontrollfreak

Jag har en barnfri dag... egentligen skulle man kanske fixa just såna där saker som är bökiga att fixa med en bebis på sin höft, men idag har jag ingen ork till just såna saker. Jag vill nog sitta i fotöljen med laptopen i knät, slökolla på tv och tjuvröka nån cigg (inte när jag kollar på tv såklart, om man nu ska äckla sig med rök får man göra det ute)

Jag har fått lite svårt att lämna bort min bebis de senaste månaderna, det är nog inte bara bebisar som har separationsångest, självklart är det skönt och välbehövligt med lite paus ibland, men jag har alltid svårt att sova kvällen innan jag vet att hon ska iväg till någon annan för att leka, det gör lite sådär ont i hjärtat bara av tanken, jag har ju blivit galet rädd för allt som har med döden att göra, hon kan dö om jag inte är i hennes närhet för att rädda henne. Det är nog där skon klämmer, jag kan inte rädda henne, jag är utom kontroll för vad mitt barn kan råka ut för. Bara det att mina föräldrar skulle komma med bil och hämta henne fick mig att se ett scenario av våldsam död i trafikolycka.
Det är helt klart lite jobbigt att leva med konstant tanke på död, jag letar efter tänkbara fällor överallt, så det är såhär föräldraskap är, en rädsla för att sitt barn ska dö... det är galet, att för alltid leva med en konstant oro i sin kropp, nu är hon bara bebis, men sen då, när hon ska ut och leka med kompisar själv, jag kommer gråta i smyg! Sen kommer discoåldern, då kommer jag gråta ännu mer i smyg!

Hur klarar alla föräldrar av detta? Jag har talat med min mor om saken och hon oroar sig än, jag är snart 30 år... men hon kan inte skydda mig längre och det är en oro i sig för henne, jag lever ett eget liv och man måste som förälder släppa taget, jag blir nästan tårögd bara av tanken, ska jag behöva släppa min bebis någon gång? Det vill jag verkligen inte, men antar att jag kommer vara tvungen, annars kommer hon bli en mycket underlig människa med endast sin knäppa mamma som kompis, där sitter vi i fönstret och tittar på alla barn som leker ute, men mitt barn får bara vara inne hos mig i tryggheten...