Vid halv nio nu på morgonen så tog min lilla tjej sina första steg utan stöd, ett och sen två, i det andra steget tog hon tag i min hand, men inte som stöd, mest bara för tryggheten tror jag, men två steg är nu tagna. Jag är en mycket stolt mamma, som älskar sitt barn oerhört.
Det är inte lång tid kvar till första dagen på dagis, jag har redan börjat känna mig gråtmild över detta stora steg i våra liv. På något sätt känner jag mig som en svikare i mitt barns liv, att jag ska lämna över henne i någon annans vård, denna någon annan kommer aldrig känna samma åtaganden gentemot min bebis, alltså kommer hon inte tas om hand lika bra, jag vet, det är helt onödiga tankebanor, men jag känner mig lite elak. Det finns så många fördelar med att hon ska börja på dagis, hon får vänner, får leka massor med andra barn, hon kommer nog vara en mycket lycklig bebis, det hugger bara så i mitt hjärta varje gång jag tänker tanken att lämna bort henne. Hon är mitt barn, mitt liv och mitt allt.
Mitt bloggande blir verkligen mest bara en kaskad av kärleksgallkräkande om mitt barn, men den här bloggen är min och antagligen bara för mig att läsa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar