Min själ blöder, jag vet inte hur jag sa få stopp på flödet. Jag märkte aldrig av hur stort såret hade blivit förrän det var försent, med mitt blod rinner min livsglädje ut, det är tur att ett barn kan föda själen med energi och kärlek som sipprar ut, men jag måste hitta ett sätt att sy ihop mitt genomskinliga sår, det som ingen ser, men som jag känner.
Hjälp mig någon, jag har ingen ork kvar, tänk om min ork någon gång skulle ta slut även för mitt barn, jag tror att det är omöjligt, men tänk om.. eller nej, det är att ta sin sorg för långt, mitt barn kan jag inte sluta ha ork för, det är för henne jag lever i stort sett idag, kanske kommer även mitt liv tillbaka så jag kan leva även för mig själv, det skulle vara det ultimata, att känna glädje i sitt egna liv, inte bara för sitt barn.
Jag vill känna kärlek, trygghet, lojalitet, intimitet, jag vill ha tillbaka allt det som han stulit ur mitt liv, han berövar mig ett lyckligt liv med sin egosim, han ser sina behov, aldrig mina, att be honom om hjälp brukar resultera i att hålet i min själ växer.
Varför låter jag mig vara så olycklig, ingen har ansvar för mitt liv förutom jag, och jag bara faller.
Jag känner mig paptetisk som ens skriver såna här tragiska saker, varför inte göra något åt saken istället för att låta sig leva ett liv som inte är fyllt av lycka, borde det inte vara enkelt att byta det onda mot något gott?
Jag ska inom kort, jag ska bara samla krafter, för när det väl sker, då måste jag ha ork att genomföra det, jag har försökt, men det var ett väldigt halvdant försök.
Jag är så ynklig, så jäkla tragiskt, jag som egentligen är en stark person med en stark vilja, hur hamnade jag här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar