jag är knäckt

jag har kommit fram till att jag ska försöka skaffa en heltidsplats till min tjej på dagis, så ska jag kanske ta och flytta från den här staden helt, jag har inget som håller mig kvar, möjligtvis mina föräldrar, det stöd som jag fått från dom är helt klart något som jag alltid kommer vara tacksam för, men kanske är det dags för mig att helt stå på egna ben. Min bror och jag kommer inte överens alls, vi har haft en väldigt bra relation tidigare, men något har hänt, det grämer mig och jag är faktiskt väldigt ledsen över att vi förlorat den kontakt vi hade.

Men allt skit som sker får mig bara att inse att jag måste flytta, vara själv med mitt barn, se till att hon mår bra, allt annat är sekundärt. Jag ger upp nu, jag ger upp, börjar om och ska kämpa för nya mål i mitt liv.